Jag har själv upptäckt att jag har fått stress mage.. Antingen magkatarr eller magsår för nu har det verkligen slagit till..
Jag jobbade natt igår och på morgonen så hade vi otroligt stressigt med personal brist så telefonen gick varm och sen ska alla brukare iväg till jobbet..
Detta resulterade i stress för mig, sura uppstötningar, magknip och otroligt orolig mage så jag har knappt sovit nått under dagen och nu är jag tillbaka på jobbet igen!
Hoff! Jag vill verkligen inte må skit, men efter allt som hänt så behövs inte mycket för att de ska slå ut min kropp.. Jag känner bara att orken finns liksom inte till 110%
Jag har dagar då jag "pratar" med Corall för livet känns lättare då, jag står ute på balkongen tex och tittar upp mot himlen och pratar med henne, säger alltid att jag saknar henne och att jag älskar henne.
Jag vet att hon känner hur jag mår för när jag har pratat med henne så känns det lättare!
Fyfan vad jag önskar att jag bara kunde få sitta på hennes rygg och rida ut och andas, men det går inte längre! Corall var verkligen min avslappning, hon var mitt liv och nu finns hon inte vid min sida längre på samma sätt..
Jag tror det är en bidragande faktor till mitt psykiska mående och det är en inre stress.. Jag måste börja jobba med det själv också att liksom inse hur verkligheten är från och med nu, men det är svårt!
Jag har sagt att: Tiden läker inte alla sår, men att man blir starkare med tiden
Dock vet jag inte ens själv om jag tror på det där.. men man får väl försöka och intala sig att så är det!
Men grejen är att vart jag än är så påminns jag om allt roligt och tokigt vi har gjort.
Jag var förbi stallet imorse och när jag parkerade bilen så tänkte jag för en sekund att Corall skulle stå i fönstret och kolla ut mot bilen som hon gjorde varje morgon, men när jag kom in i stallet och kollade in i hennes gamla box som är tom på grejer o spån så insåg jag att hon finns inte längre!
Det är svårt när hjärtat säger en sak och hjärnan en annan..
Jag har gått in en fas där sorgen har blivit ångest och ilska. Jag är arg på mig själv att jag inte kunde göra nått åt det, jag har ångest över att jag var tvungen och släppa henne till dom evigt gröna ängarna, jag har ångest för att jag försöker och komma över all smärta som jag känner i mitt hjärta, jag är arg för att Corall blev sjuk, jag är arg för att hon vart tvungen och lämna mig!
Men i allt detta så känner jag ändå en lättnad, Corall har inte ont, Corall mår bra nu och jag vet att saknaden mellan oss är lika stor åt båda hållen!
Fördelen med allt detta är allt har gått rätt till, hon har fått sin urna och hon är hemma hos mig där hon hör hemma, hon kommer aldrig lämna min sida igen och jag kan ge henne en puss antingen på svansen eller på urnan varje gång jag går förbi den om jag vill!
Jag känner mig typ lite schizofren, min vänstra sida står och skriker att jag har glömt och åka och ta hand om henne, att jag kan inte bara skita i min häst utan hon behöver mig medan den högra sidan står och skriker att jag är dum i huvudet och att jag inte fattar nått alls.. den bara skriker och skriker att Corall är död, hon är död, när ska du fatta!
Det jobbiga är ju att allt ska liksom falla på plats, jag måste inse att Corall är inte med mig på samma sätt som tidigare, hon är alltid med i mina tankar och jag ser positiva bilder på henne hela tiden.. Det här tog så hårt på mig och ingenting har någonsin gjort så ont i hjärtat som just att min bästa vän, den som alltid stått vid min sida i 5.5 år oavsett vad som än har hänt, inte finns längre.
Det här det här som bidrar mest till att jag lätt blir stressad.. Jag sover halvdåligt, mardrömmar väldigt ofta vilket leder till att jag är mer lätt retlig, oroligt, trött, allmänt slut och som sedan övergår till stress!
Därför skriver jag ut detta så folk kan förstår på ett helt annat sätt utan att jag behöver berätta till alla hur det egentligen är, utan vem som vill kan läsa och förstå hur jag känner o mår.
Jag vet att livet är en berg och dalbana, ena stunden går det upp och andra ner, men ibland kan det vara tungt och dra alla vagnarna upp för backen innan man når toppen!
Jag vet att jag ofta säger till andra som mår dåligt att efter regn kommer solsken men jag själv håller inte alltid med!
Men man får se vad livet har och erbjuda nu, jag hoppas på en bra sommar framför allt!
Wish me luck liksom, haha
Ha det bra alla och ni som läser detta, kom ihåg att ni är guld värda som avlägger en liten tid för att läsa mina långa inlägg, jag tycker inte om att lämna någon halvfärdigt utan det ska vara ett bra inlägg!
PussHej!
Bjuder på en bild på Coralls sista vila!
