torsdag 11 juni 2015

Helt ofattbart hemskt

Den 3 Maj 2015 hände det ofattbara..
Allt började med att jag kom till stallet vid 16 tiden och gjorde bort stallet och hjälpte Celina och ta in hästarna, Corall fick stå i boxen och vänta på sin tur. När alla väl var inne så ställde jag upp henne i gången och började borsta igenom henne. Hon hade stått utan täcke den dagens så det tog ett tag att få bort all lera. Corall stod där och bara njöt.
Jag hade samma dag bestämt mig för att lägga in högsta växeln och börja rida henne ordentligt för att satsa på Augusti tävlingen.

Corall hade vilat från och till i ca 2 veckor så jag smällde på henne bara träns och gick ner på banan för att longera henne. Den här dagen var hon jättepigg och glad och en framåt tjej!
Jag kände bara att detta kommer bli bra. Hon ville bara springa på i traven och till och med tog galoppen och var allmänt lyckligt störd. Men mitt i allt så stannade hon bara upp och hela hästen liksom sjönk ihop, hon sänkte huvudet till backen och vägrade gå framåt. Jag tänkte att hon bara är tjurig och inte ville, men när jag kallade in henne till mitten så såg jag att nått stämde inte med henne.. Hon var sjöblöt i svett och det bara droppade mellan bakbenen och i pannan efter 10 minuters arbete.. Jag sa till Celina att vi ger oss för Corall verkade ha hög puls. Nere på banan så tog jag av henne tränset och knöt longerlinan lite lätt runt halsen, Corall brydde sig inte alls.. Nått var helt fel med henne, hon gick sakta upp till stallet med huvudet nästan i backen, ingen reaktion.
Corall är ju en rymmare om hon ser möjligheten, men nu var det inte alls så.

Vi ställde in henne i boxen och tog på henne ett fleecetäcke för att torka upp henne, då började hon skaka och skakningarna blev bara större och större, hon försökte lägga sig ner, men hon kom inte ner. Hon vägrade äta och dricka i boxen och då kände jag bara där står min finaste och skakar och jag började bli orolig, för när Corall inte äter eller dricker, då är nått fel.
Jannike ringde sin mamma och frågade om numret till distriktsveterinären så jag kunde ringa och fråga om tips och råd. Jag la även ut på Facebook för att få tips, alla sa ring veterinär och det är en korsförlamning. Jag som inte kan så mycket om det frågade mina kompisar vad det innebar och jag fick veta att hon ska hållas varm och inte röras.
När jag pratade med veterinären så sa hon håll henne varm, jag är på väg. Jag satt på en pall vid boxen med box dörren öppen, dom andra hästarna fick mat och Corall brydde sig inte, nu förstod jag att hon var jättedålig!

Det tog ca 1 timme ungefär innan veterinären kom, det första hon sa när hon kom in var oj, vad är det som har hänt? Hon hade aldrig sett nått liknande, hon började undersöka henne och kom fram till eventuell korsförlaming, så hon rakade henne på halsen och när hon skulle sticka henne i halsen för prover och att lägga droppnålen så kom det inget blod.
Coralls hjärta var jätteansträngt och blodet var trögflytande. Jag kan lova vid den här tiden hade jag gråtit i ca 2 timmar oavbrutet, var livrädd för att bli tvungen och ta bort henne.
Den natten fick Corall 10 liter dropp och hon undersökte så gott det gick. När vi började vara klar med droppet så sa veterinären att vi inte fick lämna henne ensam och att börjar inte Corall ta emot medicinen så finns det tyvärr inte så mycket och göra utan då måste hon få somna in eftersom att muskelskakningar minskade inte och hjärtat var så överansträngt.
När hon sa dom orden så började tankarna på hur allt skulle gå till, gå bakom stallet med henne och bulta henne på en gång, eller ge hon sprutor i boxen och dagen efter dra ut henne med fyrhjulingen ur boxen genom hela stallgången.. Näe kände jag bara, jag ger inte upp.

Natten mellan Söndag den 3 och Måndag den 4 så sov jag på höpåsar i boxöppningen och så fort Corall rörde sig så kollade jag på henne, det blev inte mycket sömn den natten, max 2 timmar på hela natten, det rann en massa tårar den här natten, jag var så orolig att jag inte visste om jag ens kunde lämna henne för att gå på toa.

På morgonen så ringde jag upp veterinären jag hade kontakt med och frågade vad jag skulle göra, hon hade inte ätit eller druckit på hela natten.
Veterinären sa att jag skulle lasta och åka till Boden till kliniken för att dom skulle kunna gå igenom henne ännu mer och droppa henne och kolla andra prover.
Sagt och gjort, lånade en transport och lastade henne och körde till Boden med transport för första gången, sovit 2 timmar, gråtit i nästan 12 och orolig som fan, men vad gör man inte? När vi väl kom upp till Boden var Corall hela slut i kroppen, jag tänkte redan i bilen att jag kommer hem med tom transport.


Väl på kliniken tog dom emot oss väldigt bra och Corall fick dropp på en gång och dom tog lite
prover. Hennes HB-värde var jättehögt eftersom att hjärtat var så överansträngt. Dom fick även fram ett snabbprotein värde och det var på 271 och dom ska ligga på 5 så Corall var jättesjuk. Pulsen låg på 60-70 i vilopuls, hästar ska ligga på 40 slag.
Jag bad dom kolla allt dom kunde, tänder, magsäcken, tarmen, mm. Tänderna var helt utan anmärkning, samma med matstrupen, luftstrupen. Det enda var att hennes bajs var som golfbollar, dom var så torra och tarmen var jättetorr, här kom dom fram till uttorkning.
I Boden ställde hon henne på dropp, 15 liter, jag satt framför henne på en pall och lutade mitt huvud mot hennes bog, mitt i allt råkade jag somna till och då sänkte Corall sitt huvud och la det lite lätt mot min rygg som en tröst. Jag var så orolig för min bästa vän!
Jag sa flera gånger åt henne att hon inte får lämna mig för jag är inte redo att släppa min bästa vän! Min bästa vän är en gammal travare med hjärtat på rätt plats, skulle aldrig någonsin byta ut henne, hon må vara sur, störd och blind, men jag älskar henne!
Efter lite dropp och en massa prover och kollad i matstrupen och luftstrupen så lastade vi och åkte hem igen. Corall stod så fint i transporten båda vägarna och jag är stolt över både henne och mig. Väl hemma igen så vart det boxen och bara ta det lugnt, hon var lite piggare och började få tillbaka sitt sura humör, vilket kändes som en lättnad, men senare på kvällen föll hon in i samma igen, hon slutade och vara uppmärksam och började hänga igen.

Natten mellan Måndag och Tisdag så sov vi i fikarummet istället, Corall behövde få lite lugn och ro. Där låg jag på en luftmadrass i fikarummet efter nästan 48 timmar vaken, inte ätit bra, bara gråtit och varit orolig, det kände som att kroppen skulle ge upp när som helst.
Jannike och Celina turades om att kolla Corall så jag fick vila upp mig lite. Mitt i natten vaknade jag och gick in till Corall i boxen, där låg hon ner när jag öppnade boxdörren och jag satte mig ner i spånet bredvid henne och började gråta, då la hon sitt huvud halv i min famn och jag strök henne i pannan och längst man kammen. Jag viskade åt henne hela tiden, lämna mig inte, jag är inte redo att släppa dig min bästa vän, jag älskar dig. Just efter dom orden så tog hon ett djupt andetag och jag tänkte nu dör hon.
Då tog hon sats och ställde sig upp och gick fram till hinken och drack pyttelite vatten, då kände jag att det var som att hon förstod mig.


Tisdag morgon så lovade personalen i stallet att hålla koll på henne så jag kunde åka hem och sova en
stund och duscha och sånt. Jag var och pussade på Corall flera gånger innan jag åkte hem. Jag var så rädd att hon skulle bli dåligare under tiden.
Carro som jobbar i stallet hade skickat sms och skrivit att Corall inte hade ätit nått eller druckit och jag skyndade tillbaka till stallet med gråten i halsen. När jag kom dit så såg jag hur slut hon var igen och jag ringde ut veterinären igen.
Denna gång var det en annan veterinär men hon visste allt om Corall så hon hjälpte oss jättebra. Det första hon gjorde var att hon gav henne ännu mer dropp, 10 liter på en gång och sen sond genom näsan ner i magsäcken med 20 lite vatten. Vi fick bråka med Corall ett tag för att få ner slangen, men sen stod hon helt lugnt.
Ca 1 timme senare så började hon kissa en massa, det var som att det rann rakt genom henne.
Detta var första natten vi inte behövde vakta henne, så vi lämnade stallet vid kl 2 på natten och tillbaka igen kl 9.

På Onsdagen så var det dag att få gå ut i hagen för att få igång magen, men inte för stod och gå sakta
för pulsen fick inte gå upp, tyvärr hamnade Corall i ett hörn av sin hage så långt ifrån stallet som möjligt och helt ensam och närmast vägen. På morgonen så ringde dom från kliniken och berättade att Corall hade en förgiftning i kroppen, men av vad det kunde dom inte säga, det misstänktes hö, foder, hagen, så jag bytte ut höet och fodret och jag ville verkligen inte ha henne i hagen där uppe vid vägen, men men tyvärr förstår inte vissa allt så därför hamnade hon där uppe iallafall. Fick gå med henne och ta små pauser hela tiden för att ta mig till hagen för hon var så upp i varv och ville bara springa på och då gick pulsen upp, vi fick gå och sen stanna och vila och sen gå, så fick vi göra tre gånger på väg till hagen. Hon fick vara ute mellan kl 10 och 17, lite lagom för henne. Jag tog in henne själv på Onsdagen och för första kvällen så åkte jag före kvällsjouren som utfodrar kl 21 för dagen efter hade vi ändå återbesök på kliniken och koll på EKG.
Veterinären sa att jag fick välja om jag ville ställa Corall i transport ner till Umeå för att droppa upp henne och sen kolla EKG på hjärtat och lite andra prover och då var det bara åka på Onsdag morgon men om jag ville så kunde Boden ta emot oss på Torsdagen, jag kände själv att det kändes lättare för både mig och Corall att åka på Torsdagen för att då hade jag fått vila och förhoppningsvis hade Corall börjat piggna till.



På Torsdag morgon så åkte jag dit och gav henne mat och klappade lite i henne och pussade henne på
mulen, då först så kom hennes sura beteende tillbaka och det kändes som att Corall hade kvicknat till, hon hade ätit lite under natten och druckit vatten. När vi hade lastat och var på väg till Boden så sa jag till Celina och Jannike att om det är fel på hjärtat på Corall, då får hon somna in, vill inte behöva plåga henne, men hon får följa med hem igen så jag hinner fixa allt, för det ska gå till på rätt sätt.
Corall ska få spruta så hon har chans att lägga sig ner och sedan ska jag sitta bredvid henne och ha hennes huvud i min famn och jag ska stryka henne i pannan tills hon tar sitt sista andetag, då kan jag försöka att börja släppa henne. Sedan ska hon ha enskild kremering och jag ska ha hem en del av henne i en una. Det ska klippas en stor del från hennes svans när hon har somnat in. Allt ska gå rätt till.
Väl på kliniken så ställde vi upp henne, hon var lite piggare än förra gången, veterinärerna trodde inte det var samma häst som tidigare.
Dom satte elektroder på kroppen på henne och så började dom kika på hjärtat, Corall hade lite svårt att stå still så dom fick kolla om henne hjärta tre gånger, men till slut så kom det fram att hon hade ett jättefint hjärta. Det slog som det skulle och det hoppade inte över nått slag. Vilken lättnad att få höra det! Här konstaterade dom att Corall hade blivit förgiftad som visade sig via uttorkningen men vad hon förgiftades av kommer jag aldrig få reda på.
Nu stod vila på schemat och så mycket utevistelse som möjligt. Corall stod i två veckor och gick endast mellan hagen och boxen. Onsdagen den 20/5 så fick vi tid för återbesök, det skulle bara tas ett blodprov för att se om värdena hade gått ner.
Den gången körde jag till Boden själv med Jannike som sällskap, det var inga problem förutom att Corall var väldigt pigg i transporten, hon trampade om typ hela tiden och verkade på tå hela vägen dit. Väl där bara lasta ur, ta ett rör blod och ge lite dagsrapport till veterinären, och sen hem och vänta på provsvaren. Vänta på provsvaren ja.. Usch så obehagligt och bara vänta!



Fredagen den 22/5 kom dagen jag väntat på länge! Corall friskförklarades och jag sadlade henne samma kväll och red ut i skogen! Vilken underbar känsla, hon var frisk!!!!
Jag grät hela ridturen på ryggen, jag var så lycklig.
Min bästa vän var frisk, jag tänkte tillbaka på tre veckor sen när hon insjuknade, jag trodde jag skulle förlora henne. Det var lycka för oss båda, vi red ut ensamma i skogen och skrittade på i vårat tempo, Corall var jättepigg och glad för att äntligen få se nått annat är boxen och vägen till hagen och sen hagen hela dagen och sen vägen tillbaka till boxen och sen boxen under natten igen.

Jag trodde inte att detta skulle hända mig, men man vet aldrig, mitt i allt så slår en sjukdom till på hästen och då står man där maktlös.
Jag har lärt mig massor under våran sjukperiod.
Man ska inte lyssna på alla andra utan man ska tänka själv och se till hästens bästa.
Många har snackat åt höger och vänster om att jag ska ta bort henne, en gammal travare, vad kan en sån, varför försöka kämpa med en sån gammal häst, varför ruinera sig själv, jag har fått höra det mesta.. Ingen ska behöva stå ut med sånna ord när man redan är maktlös och redan ligger ner, men visst sparka på mig, för jag skiter totalt i vad folk tycker om min häst!
Hon må vara gammal, 20 år, hon må va blind, och?
Bryr jag mig? Näe, min häst är lika mycket värd som din, jag älskar henne över allt på denna jord, jag gör allt för henne tills jag känner att jag har gjort allt, då kan jag tänka om!
Så mitt tips och råd till alla där ute:
"Skit i vad andra säger om dig och din häst, du gör det du tror på och gör det med stil"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar